För nästan exakt två år sedan förändrades mitt liv radikalt. Min son var då 3,5 år och vi satt på Bnk för att få ett utlåtande kring honom. Jag minns det som i slowmotion och jag kommer ordagrant ihåg psykologens ordval: "och därför får (sonens namn) idag diagnosen autism".
Trotts att jag är pedagog och trots att jag mycket väl vet vad de håller på med på Bnk så kom detta som ett slag i magen. Va?!?! Men ni har ju hela tiden sagt att vi inte ska oroa oss, att allt ska bli bra. VARFÖR har ingen förvarnat mig om detta??? Det slog ner som en chock och jag kände otrolig ilska över att ingen hade sagt, ens nämnt ordet autism förrän vi satt där i rummet på Bnk den där dagen i februari 2014 och fick det slutgiltiga utlåtandet.
På bussen hem gick tankarna runt, runt och det slog mig att nu var jag inte bara mamma till en 3,5 åring utan jag var mamma till ett autistiskt barn. Två år senare är detta fortfarande svårt att förlika sig med...
När jag talade med en vän senare på kvällen kom hon med en klok tanke som jag fortfarande tar fram när livet känns tungt: - Han är precis den som han ska vara och det är denna kille med alla hans egenskaper som ni känner och älskar så mycket!
Och det är rätt! Vi älskar vår kluriga kille som vänder och vrider på sammanhang och ord. Han är den mest komiska underfundiga kille jag vet. Han har svar på tal och kloka tankar kring det mesta.
OCH han kan charma skiten ur folk med bara ett leende :)
