Tiden efter att diagnosen hade blivit ett faktum var full av förvirrande tankar och känslor. Pedagogen i mig var nöjd med att en diagnos hade satts så de rätta stödinsatserna kunde sättas in. Mamman i mig var i djup förnekelse. Va...mitt barn...autism...näää. Det stämmer inte! Jag ville att minimalt med människor skulle veta om detta. -"Det här är ytterst privat och bara för den närmsta familjens kännedom", kom det ur munnen på mig gång på gång. Innerst inne ville jag som sagt att de skulle ha fel och att detta skulle uppmärksammas efter ett tag och korrigeras.
3 år senare vet jag att så inte är läget. Jag vet att jag har en smart, rolig, underfundig kille med autism. Och jag är sååå stolt över honom! Jag räds inte över att berätta om min son för folk och jag har även märkt att det har öppnat många dörrar och att många faktiskt kan relatera till min livssituation genom att de har någon granne, släkting, arbetskollega... som också är förälder till ett barn med funktionshinder.
Så svar på min rubrik: Jag berättar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar